Idag fyller min älskade, vackra, snälla, underbara häst Armani 5 år. (Klicka för att se tidigare inlägg om Armani)

 

Tänk att det idag är 5 år sen jag kom ut till stallet tidigt, tidigt en morgon, Tempo gnäggade mjukt åt mig när jag kom in, och sänkte sedan huvudet till marken. Där låg han, blöt och långbent. Efterbörden hade ännu inte släppt och han hade inte försökt resa sig, så han var precis nyfödd. 

Tempo var så stolt och snusade ömsom på min nacke och ömsom på fölet där jag satt bredvid honom i halmen och tårarna rann nerför mitt leende ansikte. 

 

Jag hade glömt mobilen inne så jag kunde varken ta kort eller ringa resten av familjen. Det gav mig en halvtimme av fullständig ro med mina hästar, där och då fanns bara vi tre. Det glömmer jag aldrig.

Under den tiden satt jag där i halmen och såg Tempo torka sin lilla avkomma, slita av navelsträngen, släppa efterbörden, se honom resa på sig, trilla, resa sig igen och börja söka spenen. Jag smekte och kände på hela den lilla kroppen, konstaterade att han var helt perfekt och len som en kattunge, allt medan Tempo förnöjt tiggde till sig små smekningar då och då, klart nöjd med sin insats. Då kände jag fullkomlig och ovillkorlig lycka.

 

 

Armani firar sin födelsedag med terrängträning på Ekenäs terrängbana, men jag har varit och handlat både morötter och äpplen så ikväll blir det fest i stallet! 

 

Kram Linda