Det är två månader sen bloggen uppdaterades. En av anledningarna till detta är att möjligheten att klona sig själv och kunna vara på flera ställen samtidigt ännu inte är så utvecklad. Även tidsresandet har sina brister, annars kunde jag ju vrida tillbaka klockan och uppleva samma dag flera gånger fast på olika platser. 

 

Så här är läget: 

Hippotique grundades av mig, Linda, och Patricia för snart två och ett halvt år sen. Efter ett år flyttade Patricia tillbaka till Småland där hon kommer ifrån, och tanken var att vi skulle kunna fortsätta att driva Hippotique ihop. Men det funkar inte att jobba effektivt på distans, det är så mycket som händer hela tiden och det är nästintill omöjligt att hålla sig uppdaterad när man inte är här. Vi kom därför fram till att Patricia går ur firman. 

 

 

Livet går vidare och jag tuffar på med Hippotique i egen regi. Som tur är så har jag roligt varje dag på jobbet och jag älskar det :).

 

Lagom till kvalitetsbedömningen av min uppfödning Armani (-08 e. Rambo 910 - Urbino 430) kom Cornelia in i mitt liv. Igen, kan man väl säga, eftersom vi hade köpt ponny av Cornelia ett par år innan. Studierna hade fört henne till Linköping och hon blev då medryttare på Armani. Superskönt att kunna släppa mycket av ansvaret eftersom jag hade så mycket att göra med firman. Cornelia var den som utbildade och tävlade Armani under ett helt år, hon har gjort ett fantastiskt jobb med honom och vi har trivts otroligt bra ihop. I somras tog Cornelia examen och fick i princip omgående ett jobberbjudande i Stockholm. Det blev så att Cornelia flyttade. 

 

Livet går vidare och jag rider min häst själv nu. Han passar mig perfekt och jag har roligt varje gång på hästryggen :).

 

När jag var liten så tillbringade jag mina sommarlov hos mormor på landet utanför Örebro. Det var riktiga Bullerbysomrar med hölass, kalvar, trädklättring och glass. För några månader sen blev min älskade mormor förkyld och hon repade sig aldrig riktigt efter det. Med 96 år på nacken så har man kanske inte världens bästa immunförsvar. Det gick ganska snabbt utför, hon fick svårt att äta, blev mer och mer sängliggande och svag. Även om jag vet att det är livets gång och hon har levt ett långt liv och allt det där så var det svårt att acceptera att hon faktiskt var på väg bort från oss. De sista två månaderna har jag varit hos henne ofta, om så bara för någon timme. Jag har tappat räkningen på alla de gånger vi har trott att nu är det slut, hon överlever nog inte natten, det är inte långt kvar nu...Följt av oro, sömnlöshet, sorg... Igår somnade hon äntligen in, fridfullt och stilla.

 

Livet går vidare och vi som är kvar väljer livet. Jag har en underbar familj runt mig som kan konsten att gråta och skratta på samma gång :).

 

Som ni kanske förstår har jag haft lite svårt att hinna med uppdateringen av bloggen. Men nu är jag på gång igen. Dessutom kommer ni att få stifta bekantskap med ett par nya bloggare nästa år. För att kunna leverera en spännande, intressant och levande blogg tar jag hjälp av de personer som ingår i TEAM HIPPOTIQUE 2014. Vilka de är? Det får de nog själv berätta så småningom. 

 

Kram Linda