Imorgon, eller snarare idag, smäller det! Äntligen blir det invigning av HippotiQues nya fina lokaler på Gillbergsgatan 26. Med pompa och ståt givetvis. Men det lär ni bli varse om senare.

Nu till något annat, men dock lika spektakulärt, som har med bloggen att göra. Detta är första, och kanske sista, gången jag bloggar. Ni kan dock vara lugna. Detta skrivs inte av Linda eller Patricia. Nej, detta är någon annan som förmedlar text och lite historia mitt i natten. Någon som ser på allt detta jobbande och hästeriande med liten annan synvinkel. Ändlösa dagar av jobb och slit, mockning och ridning, fixande och donande. Om inte i stallet så i butiken. Och framförallt de senaste veckorna...

Jag kan bli förundrad över att de, det gäller nog alla hästtjejer/kvinnor/damer, ändå kan ha sådan lust och arbetsflit när det kommer till sina hästar. Tänk då på att ha det som sitt jobb också. Hujedamej, att det finns så möe krut i desse mänsker.. (ska uttalas med bred småländska när ni läser det, rikssvenska även kallat).

En annan får försöka att hjälpa till med det lilla man kan. Alltid finns det något man kan göra... Man får bara akta sig att man inte blir för bra på att göra något, eller blir tillräckligt duktig på att mocka och göra stallet. Om så blir fallet kommer man sakta men säkert att börja sugas inåt och neråt i denna spiral av hästar och höpåsar, utsläpp och mockning, vattenbärande och fodring..

Fast visst, det finns ju värre saker att fastna i, t.ex. med handen i köttkvarnen eller att ramla ner i gödselbrunnen där nere i Småland..

Med varmt vänliga hälsningar

stallpojken/hjälpredan/volontären/it-supporten på HippotiQue